21 augusti
Ikväll är en sån kväll jag bara vill spola tillbaka. Har nog gjort alla fel man kan göra och det slutar bara i gråt för alla parter.
Edvin somnade 16.30. Han var helt slut efter sin dag på förskolan och hade dessutom bara sovit 30 min på hela dagen. Det var en risk att lägga honom så tidigt men kändes ju bara taskigt att tvinga honom vaken när han va helt slut.
Hade en mysig stund med barnen med bad och sen bokläsning. Familjen gjorde idag ett gemensamt schema med lite aktiviteter till eftermiddag/kväll för att få mer tid med barnen och för att minska på skärmtiden.
Efter läsning går dom upp för att kika 40 min på plattan. Sen när plattan slocknat 19.40 så vill Arvid såklart inte sova.
Han låter inte Bianca vara och dessutom väcker han Edvin.
Jag tar ner honom och han får sätta sig i köket. Jag frågar gång på gång om han hellre inte vill gå upp och lägga sig men Nej det vill han inte. Efter en stund så börjar han småsnyfta i köket så ber honom komma till mig och jag försöker fråga varför han inte vill sova men han vill inte säga nått.
Efter att vi pratat en stund så går han iallafall upp med en leksak och löfte om att vara tyst.
Då börjar Edvin gråta och skrika så jag går upp.
Då har Arvid lagt sig i vår säng och storgråter. Jag lägger mig bredvid och försöker trösta medans Edvin sitter i sängen och grinar. Jag sätter på lugn musik och får Edvin tyst iallafall. Jag ligger bredvid Arvid och tröstar, stryker honom på ryggen och kliar i håret och han somnar.
Jag börjar gråta för jag får så jävla dåligt samvete för att jag inte kan bemöta och hantera Arvids utbrott... Jag vet bara inte vad jag ska göra längre. Han sätter sig emot allt jag säger.
Han kan inget, han vill inte säga något, mat är äckligt, han ska inte sova... asså jag orkar inte. Jag vet inte vad jag gör för fel.
Jag försöker prata, resoners, förklara, vara pedagogisk. Men det går till en viss gräns och det slutar 8 av 10 gånger med att jag blir arg och irriterad och höjer rösten. Det hjälper inte ett dugg, jag vet. Men det blir så.
Och vi blir osams. Detta händer väldigt ofta och jag vet inte längre vad jag ska göra. Oftast känner man ju bara för att låta ungarna göra vad dom vill, det lyssnas ju ändå inte.
Nu har iallafall E äntligen somnat om...
Jag har gråtit två skvättar och känns ju som att man lika gärna kan försöka sova. Antar att de blir en tidig morgon imorn.