6 augusti
Jag har nyss kommit innanför dörren (bara kissat och borstat tänderna) från världens bästa kväll med världens bästa människa!
Jag har nämnt henne förut och det görs alldeles för lite egentligen.
Denna kvinna. Eva-Marie.
Efter nästintill 7 timmars konstant pratande (undantag för intag av mycket god blåbärspaj) är jag hemma igen.
Denna kvinna, som jag är så stolt, glad och tacksam över att kalla min vän. En av dom bästa.
En person som jag på något konstigt vis, klickar med som med ingen annan. Vi pratar... och pratar.. och pratar...
I 7 timmar, och ändå skulle vi kunna sitta lika länge till. Det är aldrig tråkigt, det blir aldrig några obekväma tystnader.
Der säger väl något? Och varje gång vi ses då tar vi vid där vi slutade sist.
Vi berör saker, ämnen och känslor som man trodde man begravt långt bak i någon låda. Men med henne är det liksom ingen fara att gräva i dom. För hon förstår. Det mesta iallafall.
Hon förstår mig på ett plan som ingen annan gör. Och jag är så tacksam. För henne. För våra stunder.
Hon förtjänar så mycket lovord så mitt vokabulär räcker inte till.
Och dessutom är jag rätt trött nu så jag ska sova.
Men att ha denna människa i mitt liv är för mig ovärderligt.
Jag älskar henne helt enkelt!
Bara så du vet Eva-Marie, jag älskar dig!