12 mars
Inleder dagens inlägg med en bild.
Det här mina vänner, är min mamma.
En kvinna som jag under mina 31 år i livet haft en väldigt ostadig relation till.
Hade ni frågat mig för 10 år sen, så hade jag inte ens drömt om att vilja skriva ett sånt här inlägg.
Mina tidiga år har jag inte direkt så mycket minnen av just relationen.
Det började väl egentligen efter mina föräldrars skilsmässan och jag flyttade med henne.
Jag tänker inte gå igenom alla år av händelser, känslor och sånt. För det har varit en berg- och dalbana. Och relationen har varit lidande. Så otroligt lidande. Vi förlorade så många år av vår mor/dotter-relation.
Vi hade helt enkelt ingen, när det var som sämst. Jag kände att mamma bara var mamma genom blod, men inget mer. Tråkigt att säga men så kändes det då.
Men istället tänker jag i detta inlägget hylla kvinnan på bilden. Min mamma.
Som jag senaste 3,5 åren byggt upp en relation till igen.
Som otaliga gånger ställt upp för oss och framför allt för barnen.
Jag vill hylla henne för att hon blivit en förebild i mina ögon och en mormor som mina barn avgudar.
Jag älskar att se hur lyckliga mina barn blir när man nämner att man ska åka till mormor. Till och med när jag ringer till mamma så slåss barnen om telefonen och vem som ska prata först.
B har några gånger åkt till mamma själv. Vilket är något av det bästa hon vet.
Jag är så glad att mina barn har en så fin relation till sin mormor. Själv hade jag nog inte ens tankar på att åka till min mormor, ännu mindre att vilja sova över där en vecka frivilligt.
Så tack mamma, för att du ställer upp. För att du älskar mig och mina barn.
För att du får mig att skratta så tårarna sprutat ibland.
För att vi får ha dig i vårt liv!