8 oktober
Jag kan inte förstå, inte acceptera. Den där jävla sjukdomen som skördat så många liv för människor i min närhet.
Älskade pappa.
Minnena bara sköljer över mig. Jag sitter i personalrummet och fryser. Kroppen vill inte riktigt idag. Dessutom har jag mens, så kul kombo liksom.
Det var en jobbig morgon. Inte hemma alltså. Där var barnen glada, åt frukost och gjorde sig iordning så vi kom iväg i god tid.
Men lämningen var jobbig. Som tur var så fanns det pedagoger där som båda pojkarna kände igen. Edvin fick hoppa i famnen på bästa och finaste Pia.
Men Arvid. Min lilla Slarvid. Han ville inte gå in. Som vanligt.
Så jag fick vackert lämna min vrålande son och gå.
Jag hade lovat att vinka i fönstret. Och det gjorde jag. Jag såg glad ut och vinkade. På andra sidan glaset står Arvid och bara skakar på huvudet och ser ledsen ut.
Mamman vänder sig om och går mot bilen, med tårarna trillande nedför kinden. Ända tills jag kommer till parkeringen. Hann till och med få en kram av Eva-Marie.
HATAR såna här mornar.
Sen åka till jobbet och jobba 8-17.
Så här är jag nu. Försökte planera lite innan rasten. Satt och försökte läsa en text.
Läste samma meningar säkert 3 gånger utan att ens förstå vad som stod.
Som sagt. Kroppen känns inte okej just nu.
Sorg, dåligt samvete och nedstämd. Så kul.
Mamma skulle hämta barnen idag. Vet inte vad jag skulle göra utan henne faktiskt.
Gör så mycket för mig att barnen inte behöver vara på förskola/fritids till 17.30.
Det känns ju sådär med heltid just nu. Jag önskar så att jag bara kunde säga att jag vill gå ner i tid. 80% hade varit skönt. För barnens skull.
Dom är små en gång. När dom börjar skolan är de skillnad.
Men känns så dumt samtidigt. Är ju såklart inkomst som går förlorad.
Jag vet inte... Skulle liksom kännas som ett misslyckande att inte palla 100%.
Jag vet inte.... jag orkar inte tänka just nu.
Sista semesten med pappa... High chaparall var vi.
