8 oktober

Den årliga dagen är här. En av årets jobbigaste dagar.
Jag kan inte fatta att det gått 10 år...
När pappa var sjuk tror jag att jag var blind.
I min värld, så hade man så mycket mer tid än vad man egentligen hade. Man trodde att man fortfarande hade tid att säga allt man ville, göra mer liksom. Man sköt bort alla tankar på hur lite tid det egentligen var kvar och allt det jobbiga man hade framför sig. Helt normalt skulle jag säga. Man kan ju inte gräva ner sig i det som ligger framför en.
Men just det här att man blundar för att det faktiskt är sista tiden i en människas liv. Man försöker leva på som vanligt för att göra det hela lättare. Livet stannar ju liksom inte för att nån i ens närhet är sjuk. Man måste fortsätta. Måste jobba, måste handla, städa, tvätta, hämta/lämna på dagis (okej nu hade jag inga barn under den tiden, men ni fattar?).
 
Sen rätt som det är slår verkligheten en på käften och det handla om dagar... och man inser hur mycket man faktiskt har osagt. 
Det tog 2 år för mig att förlåta mig själv för allt jag borde ha sagt. Tillfällen jag borde ha tagit vara på.
Alla gånger pappa ville ha sällskap framför tv:n. Alla kvällar han bara satt på min säng och höll min hand. Och att jag ibland bara ville att han skulle sluta tjata, eller låta mig vara ifred liksom?
Förstår ni samvetet när han var borta? Det åt upp mig.
2 ÅR. Jag kunde inte se tillbaka på minnen med glädje. Jag tyckte allt var orättvist. 
 
Sorgen river i bröstet. Tårarna rinner. Saknaden är enorm. Minnerna fladdrar genom huvudet.
10 år har gått... 10 år sedan den där jävla sjukdomen vann. Din kropp orkade inte mer.
Men du kämpade på. Varje dag. Du höll humöret uppe och skämtade in i det sista.
Du jobbade och jagade så länge du orkade. Slutet kom alldeles för tidigt. 
Du skulle ju ha gått i pension en månad senare liksom?! Varför fick inte du njuta av den tiden?
Varför fick inte du leva längre och träffa dina barnbarn? Du har fått 6 till sen du lämnade jorden. Barnbarn som aldrig kommer få minnas dig som du var. 
Men vi pratar om dig. Minns dig. Försöker ge barnen en bild av hur du var. Hur du fick vår barndom att vara den allra bästa!
Vilka underbara minnen och upplevelser du gett oss...
 
Sorgen river. Det gör så ont.
Jag trodde det skulle bli lättare med åren. Att årsdagar, födelsedagar, fars dagar skulle göra mindre ont. Men det gör det inte.
Det blir lättare att leva med. Men den försvinner aldrig. 
 
Jag minns dagen som igår. När du tog ditt sista andetag, min promenad med Jenny runt Grycksbo för att andas, och jag fick se att Brukä hade satt flaggan på halv stång till minne av dig.
Jag minns när sköterskorna kom för att göra iordning dig.
När Malte kom för att hämta dig och dom sjöng "Jag ska gå genom tysta skyar". 
När dom lade täcket över din kropp och skulle bära ut dig i bilen. Då brast det för mig.
Ögonblicket då jag insåg att jag aldrig mer skulle få se dig. 
Ögonblicket på begravningen när man insåg att det faktiskt var din kropp som låg i kistan. 
I din finskjorta, bästa gå-bort-byxorna och dina bruna mocha-jacka... Jag minns allt.
Älskade pappa, vad du saknas mig.
 
Idag hade jag planer på att åka till din grav för att tända ett ljus.
Men mitt ryggskott gör att jag känner att jag inte klarar av att köra så långt idag. 
Samvetet maler, men jag måste tänka på min hälsa först.
Vi tänder ett ljus här hemma istället. För vi minns dig.
Som världens bästa pappa, svärfar och morfar (även om barnen inte hnn träffa dig).
 
En av mina favoritbilder på dig.
I en båt i Billhamn. Innan du blev sjuk.
Världens bästa pappa <3
 
 

Kommentera här: