12 maj
Om man lyssnar på det ordet. Hat mot mig själv. Mot min kropp.
Jag har levt med självhat under större delen av min uppväxt. Hatat migsjälv för att jag inte duger. Hatat min kropp för att den är ful, tjock och inte värd att älskas. Att den inte var menad att älskas.
Jag har gått hos kurator, skolsköterska, psykologer av olika anledningar genom livet. Jag har haft självmordstankar, planerat att på olika sätt ta mitt liv.
Tankar och handlingar jag inte är stolt över. Allt på grund av en skev bild av migsjälv. Att jag inte duger. Att jag inte är värd att älskas. Att jag är ful.
Jag har i många många år jobbat med att acceptera migsjälv. Försökt få en tro att jag kan älskas, att jag ÄR älskad.
Jag vet att jag är älskad. Men nånstans i min hjärna så slår det slint just nu. Just nu blossar det där välkända självhatet upp av någon anledning. Och jag misstror alla, inte minst migsjälv. Varför skulle folk tycka om mig? Folk i min närhet, folk på jobbet.
På något vridet sätt går man liksom och bara väntar på att folk ska vända en ryggen. Att de ska inse vilken tjock, ful och oälskvärd person jag egentligen är.
För det är vad man växt upp med. Folk som utnyttjat, folk som slängt fula ord efter en, folk som sagt sig älska en men som sedan lämnat Folk som kommit, gjort ett avtryck, sen när något händer så försvinner dom. Det har hänt när man var liten, men då tänkte man nog inte på det så mycket. Men bara som exempel när man skaffat pojkvän, när pappa dog, när jag fick barn. Då vände folk en ryggen, när man egentligen behövde dem som mest. I såna situationer där man velat dela händelser med dem, men man dög inte längre.
Jag har såklart människor runt mig som stannat. Som fortfarande är mig nära och har varit under hela eller stor del av mitt liv.
Men det här att hela tiden ifrågasätta sigsjälv när någon försvinner. Vad gjorde jag för fel?
Att hela tiden fundera hur man kunnat agera eller göra annorlunda för att vara någon annan till lags. Att hela tiden bygga upp en fasad för hur man tror att andra vill att man ska vara. För att man vill duga åt alla andra. Men hallå? Den enda jag behöver duga åt är migsjälv.
Jag är inne i en svacka just nu där mitt självhat tar över. Där jag hela tiden ifrågasätter mig själv. Hemma, som mamma, som partner, som vän. På jobbet, som kollega.
På nätterna ligger jag och sparkar. Sparkar på min kropp som redan gått igenom så mycket trista saker. Sparkar på ett psyke som redan är överbelastat.
Varför kan jag inte älska och vara stolt över min kropp? Över den jag är?
Jag vet att jag egentligen är en bra mamma, partner och vän. Jag vet att jag egentligen är bra på mitt jobb.
Jag har kämpat så hårt för att vara där jag är idag. Och vem har inte alltid funnits där? Jo jag, min kropp. Min kropp är den som alltid har sett till att jag överlevt. Även när hjärtat blivit krossat, trampat på och utslitet. Men på nått sätt så har jag överlevt.
Så VARFÖR i hela helvetet kan jag bara inte älska den? Varför känns den ibland mer som ett fängelse än en fristad?
Kroppen som är så fantastisk. Den har fött mig 3 friska barn, den har tagit mig igenom sorg och händelser ingen någonsin borde få uppleva. Och ändå står jag här.
Ändå står jag här och hatar kroppen. Jag vet att det är en period. Men jag hatar migsjälv för att jag, trots efter 34 år, inte har lärt mig älska min kropp fullt ut. Att jag ifrågasätter mitt eget värde, min egen kropp. Att jag måste söka bekräftelse från andra för att få en stunds rus av att känna att jag duger.
Varför är det så svårt att älska sig själv?
Känns lite bättre när man får spy ur sig lite, mitt i natten. Imorgon är det kompetensutvecklingsdag på jobbet. Känns som jag kommer vara astrött.
Men tappa inte tron på mig. Bare with me.
Jag jobbar hårt för att komma vidare.
Jag kommer ur det. Jag kommer tillbaka. Just nu är det bara lite tugnt.
Men tack till alla som står ut med mitt gnäll, mitt humör, mina svackor. Jag kan nog inte uttrycka nog i ord vad det betyder att ni orkar med mig. Att ni accepterar mig, älskar mig.
Nu ska jag sova!