biancasmamma.blogg.se

Det har varit tyst här ett bra tag nu men har varken haft tid eller ork att skriva faktiskt.

Jag kommer försöka skriva ner någon form av berättelse för det som hände och det som hänt efteråt. Har inte riktigt känt mig redo att skriva ner det då jag behövt bearbeta det själv först.

 

Torsdagen den 24 maj åkte vi in på tillväxtultraljud, vilket ledde till en undersökning. Detta ledde i sin tur till att doktorn ville sätta igång förlossningen på grund av att bebis var stor, han uppskattade vikten till 4,5 kg ungefär.

Läkaren satte in en ballong och vi fick flytta upp till förlossningen, vi skulle alltså inte åka hem utan någon bebis. Barnen var körda till Grycksbo med löfte om att dom fick stanna hos Henke och Teres tills vi var klara.

Eftermiddagen och kvällen gick men jag fick bara en svag molande värk, typ som lätt mensvärk, inget mer hände. Efter 12 timmar, alltså ca 23 på kvällen tog dom ur ballongen och vi fick sova (om man nu kan kalla det de) under natten. 

 

På fredagen hade jag inga känningar alls och fick vänta några timmar på ny undersökning. Efter ny undersökning under förmiddagen så bestämde dom att hinnorna skulle tas då jag tydligen var redo för det.

Ca kl 11 tog dom hål och jag satt under en timme på medicinbollen. Kände väl inte sådär jättemycket efter en timme så dom satte värkdropp ca 12.15. Sköterskan kom in och höjde ca en gång i halvtimmen tills jag hade bra värkar. Gick bra att andas igenom ungefär fram till 14.45, då ville jag ha lustgas.

Efter en timme med lustgasen, alltså ca 15.45 bad jag om EDA, då jag tyckte att det funkat bra med dom andra barnen. Dom undersökte och jag var öppen 6 cm, så jag trodde ju att det var bra många timmar kvar innan lille E skulle kika ut.

Runt 16.30, alltså 45 min efter jag bett om EDA känner jag hur värkarna ändra karaktär och jag känner hur det börjar trycka på. Dom undersöker mig igen och jag är helt öppen.

Kl 16.34 börjar jag krysta, jag har inte ens hunnit få någon EDA och jag minns att jag tänkte att "Men jag skulle ju få EDA, jag klarar inte detta bara med lustgas!".

Kl 16.53 alltså efter 19 minuter så flyger lille Edvin ut. Jag fattar inte att det gick så snabbt...

Hela förlossningen kändes jättesnabb och det första jag säger efter att ha fått honom hos mig är att han är så blond! Han var helt vithårig! Haha! Men så himla söt och så lik sin storebror!

 

Efter en stund så väger och mäter dom honom. 5355g (alltså hade läkaren fel med rätt mycket då han sa 4,5 kg). Och 55 cm lång. Till och med barnläkaren sa dagarna efter "Får du bara större och större barn du?"

Mitt svar blev "Ja inte verkar dom bli mindre iallafall!". Men nu är det klart. Inga fler barn.

Ca en timme efter själva förlossningen börjar jag känna mig yr och konstig i kroppen och jag ber J ringa på sköterskorna. Därefter är allt lite sluddrigt för mig.

Jag börjar blöda nått så otroligt. På ca en timme förlorar jag ca 2,5 liter blod och mitt medvetande försvinner till och från. Sköterskorna masserar ut koagel på koagel och det springer personal in och ut och masserar magen och sätter nålar i mina armar och jag får massor av olika mediciner.

Enligt Jeroen så kramar jag också, men är då medvetslös så jag vet inte.

Ibland hör jag läkaren fråga "Erika, är du med?" och jag hör Jeroen någon gång "Erika, du måste stanna kvar".

Jag får 2 påsar med blod och andra mediciner några timmar efter all tumult lagt sig.

Jag var aldrig rädd eller så just då, men såhär i efterhand inser man faktiskt att det var på håret att man klarade sig. Och Jeroen säger att han var orolig att han skulle sitta där ensam med 3 små barn.

Anledningen var att livmodern inte kunde dra ihop sig riktigt eftersom jag hade haft både ett stort barn och mycket fostervatten.

 

Vi stannade på BB till måndagen, tiden där flöt på bra tyckte jag och jag mådde bättre och bättre, såklart var kroppen helt slut och mör efter vad den gått igenom.

En vecka efter förlossningen, alltså fredagen efter har vi besök av min mamma. Dagen går bra med på eftermiddagen behöver jag springa på toaletten för att det kommer ut, vad som känns som en stor blodklump. Jag ringer 1177 och dom tycker jag ska åka in till akuten eftersom jag blev helt skakig i kroppen och med tanke på vad som hände efter förlossningen.

Vi åker in till akuten men alla prover ser bra ut och dom kollar med ultraljud så inga rester av moderkakan finns kvar. Vi får åka hem igen.

Hela veckan efter så äter jag knappt och lämnar knappt soffan. Jag vågar knappt röra mig eller vill inte att J åker någonstans. Jag är ett vrak helt enkelt. Vi pratar mycket, jag och J och jag kommer fram till att det är ångest som för det mesta gör mig lamslagen. 

Efter timmar av prat med J så börjar det släppa mer och mer och jag börjar känna igen kroppen igen. Men det var seriöst ca 3 veckor efter förlossningen som jag kunde börja njuta av livet igen och börja njuta av bebisbubblan.

Jag kan inte med ord beskriva hur mycket J´s stöd betytt under dessa veckor. Att han fått tagit hand om allt. Barn, mat, handling, städning... Ja allt, medans en annan bara legat i soffan med gråten i halsen.

Jag har även sökt kontakt med BVC-psykologen och väntar fortfarande på en tid där. Även om jag mår bra nu så har jag även haft dagar när jag mått sämre och mest bara velat gråta.

Nu mår vi tipptopp och jag har börjat våga mig utanför huset iallafall, åka till vänner osv. 

Innan har man ju inte vågat knappt gå ut på gården för man varit rädd att man ska börja blöda eller så. Men jag blöder inte längre nu och kroppen har hittat tillbaka till sig själv.

 

Och jag är så tacksam. Jag är extra tacksam för allt jag har.

Min fina karl som gör allt för mig och sina barn. Mina fina barn som är friska och glada! För familj och vänner som ställer upp och finns där!

 

Hoppas ni orkat läsa allt, det var en hel del som hände, men allt gick bra och lille Edvin mår bara bra och växer nu så det knakar! Han sover på nätterna och är världens snällaste bebis, precis som hans syskon också varit som bebisar.

Arvid har hamnat i en fin trotsperiod nu och det mesta är bara "Nej" eller "Kan inte".

Bianca älskar sin nya lillebror och ville ofta hålla, hjälpa till att mata och vagga vagnen osv. Arvid är lite mer reserverad men accepterar honom mer och mer ^^

Älskar min familj så jag går sönder snart tror jag! Hjärtat svämmar över!