30 juli
Regnet smattrar mot fönstret och jag älskar ljudet. Borde vara så sövande. Finns inget mysigare.
Fattar inte hur det är möjligt. Man vaknar tittar på klockan som visar tio i tre.
Sen är det kört. På de få sekunder det tar att titta på klockan, vända sig i sängen och uppfatta regnet som piskar på rutan, hinner 1000 tankar börja snurra i skallen.
Det är flytt, inskolning av båda pojkarna, börja jobba på nytt ställe, ångest...
Tror ärligt talat att det börjar bli för mycket för min redan överbelastade hjärna. Vaknar ofta mitt i natten eller på morgonen med ont i huvudet, klump i halsen och oro i magen som man inte vet vart det kommer ifrån.
Jag sover bra på nätterna annars, men är sällan man vaknar utvilad längre.
Jag känner igen symptomen så jäkla väl. Men vad kan jag göra åt det?
Har varit så sjukt häktigt med husköp, barnen som åkt fram och tillbaka till sjukhus, vårdcentraler, haft löss, fixat inför försäljningen av huset, städat och rensat inför den kommande flytten...
Plus att jag är så sjukt nervös inför att börja jobba. Rädd att jag inte ska orka med, att behöva bli sjukskriven igen.
Rädd att jag glömt allt. Rädd för att göra bort mig.
Blir nytt ställe, nya föräldrar, nya barn och nya kollegor.
Även om jag sett fram emot det och Gustafs känns som ett toppenställe så har jag så jäkla svårt att se fram emot det när mitt huvud fuckar upp sig såhär.
Det är så jäkla drygt. Detta ständiga katastroftänk, den ständiga rädslan att inte passa in eller att inte vara bra nog.
Jag försöker ta dagen som den kommer. Jag försöker ha tålamod, vara en bra mamma, fru, dotter, syster, vän... men det är svårt. Riktigt svårt.
Jag fräser, höjer rösten mer än jag borde, är lättirriterad, uppskattar inte tiden jag har kvar på min föräldraledighet, som för övrigt är den sista i mitt liv.
Varför ska det vara så jävla svårt?! Varför måste min hjärna vara så fuckad?!
Tycker så synd om min familj som måste leva med det här. I det här.
Känner mig som världens tråkigaste som inte passat på att göra saker med kidsen när det varir så fint väder.
Försöker tänka att morgondagen ska bli bättre. Det BLIR bättre. Men såna här perioder så är det kämpigt. Man vaknar och vill i stort sett att dagen bara ska vara över så man får gå och lägga sig igen. Men samtidigt vet man att när man lägger sig sä är det dags igen.
Tankar som snurrar och håller en vaken.
Nähe, gnällt klart nu.
J ska snart åka till jobbet.
Kanske att man hittar glädjen att baka något idag. Bianca har frågat flera dagar nu om vi kan baka något.
Men ska försöka sova en stund till innan Edvin vaknar.