22 november

Idag har jag inlett min KBT-terapi. Den är i och för sig internetbaserad just nu då det var väntetid hos alla terapeuter just nu. Ska få komma till en efter nyår.
Men det känns ändå okej. Bara gjort inledningen än så länge så vi får väl se hur det går.
Det är iallafall en början, bättre än att bara sitta hemma och inte göra nånting.
Idag fick jag mest läsa lite, lyssna och besvara lite frågor.
Berätta om mina hjärnspöken.
 
"Rädsla. Rädsla för att dö. Rädsla för att lämna mina barn.

Rädsla över att mina barn inte skulle komma ihåg mig om jag dog.
Rädsla för att få cancer. Att hela tiden gå och känna efter, hitta symptom. Att koppla alla symptom till cancer. Allt ifrån mensvärk, ont i halsen eller ont i ryggen för att man legat konstigt på natten. Allt kan vara cancer.

Tankar på min pappa som dog 2010. Minnen av hur sjukdomen förändrade hans liv. Minnen av hur det var att leva bredvid, att vara helt hjälplös. Att inte kunna hjälpa honom. Dåligt samvete över hur man betedde sig under hans sista tid. Att man inte tog sig tid med honom. Gjorde saker med honom. Sa så många saker.

Minnen av den senaste förlossningen. Att inte kunna tänka tillbaka på det som hände efter (blödningen och förlorande av medvetandet.)
Jag förtränger hela förlossningen just nu. Kan inte titta tillbaka på bilder på min nyfödda son, utan att ångesten griper tag om en.

Detta ger mig ont i magen, tryck över bröstet, klump i halsen."

Det där skrev jag. Blottar mig själv liksom. Inför någon jag aldrig träffat. Precis som här. De flesta som läser känner jag ju dock. Men hur många vet egentligen hur det står till? Typ ingen.
Jag orkar helt enkelt inte dra upp det gång på gång.

Jag pratar med vissa. Oftast personer som själva "lider" av samma sak. För dom personerna förstår på ett helt annat plan. De kan komma med tröst, förståelse och tips. Och jag kan i gengäld lyssna på dem. Jag har kommit några vänner närmare genom detta. Att man liksom rämmar fasaden för varandra. Man blottar sig för varandra. 

Jag tror vissa har svårt att förstå. Svårt att förstå vad man går igenom. Svårt att förstå att man kan vara ledsen bara sådär. Att man inte behöver en ANLEDNING för att vara nedstämd. Det kan vara en känsla bara. Man agerar genom känslor.
Jag har en man som jag tror har svårt att förstå. Jag tror att han tror att det alltid måste finnas en anledning, något specifikt man är upprörd över. Men det kan helt enkelt vara något så simpelt som att jag ger Edvin mat. Då kan tankar komma som att "om jag dör nu, så kommer han inte komma ihåg mig". Den tanken kan förgöra mig en dålig dag. 
Tror inte riktigt han förstår KBTn heller. Fick brevet idag och han kändes inte sådär jätteexalterad över att jag ska få hjälp. Tror han hellre skulle se att jag går och pratar med någon.
Men det här är en början känner jag, det kommer göra terapin efter nyår mycket lättare om man redan nu kan sätta ord på sina hjärnspöken. Att man kanske kan få lite hjälp i att hantera alla känslor, att bryta mönster. 

Idag börjar resan tillbaka. Jag hoppas så innerligt att jag kan hitta tillbaka till mitt gamla glada jag.
Ett jag som fick må bra, som kunde känna lycka.

Senaste dagarna har varit bättre dock. Solen har varit framme och jag har inte haft någon ångest som hängt över mig som ett mörkt moln. 
Båda barnen är hemma från skola/förskola dock och är jätteförkylda. B har lite feber, medans A mest är jättesnorig. Hoppas det lättar snart!