13 oktober

Den där när man helt seriöst, på fullaste allvar börjar fundera på om man kan göra nånting rätt här i livet. Vad har jag gjort för fel i mitt tidigare liv som gör att allt jag säger eller gör blir så jävla fel. På alla plan.
Gårdagen var ju så mysig. Inget tjafs och inget bråk.

Idag då. Det har varit en dag som har fått min bägare att rinna över. Jag är så trött på livet med otur, osämja och tårar.

Varit på IKEA idag igen. Och allt var frid och fröjd fram till lunchen. Först blev vi av med platserna då vi satte oss vid ett långbord, och medans mamma klädde av Edvin och jag hämtade en barnstol så hade en annan familj satt sig bredvid, men tagit upp så många stolar så vi inte skulle få plats. Orkade inte så vi flyttade till annat bord.
Men kom inte fram med barnstolen så skulle så duktigt lyfta den över huvudet och bära den. Den va tydligen full i vatten eller nått, för jag blev dyblöt iallafall. Tror ni man skämdes lite eller?

Jaja lunchen intogs iallafall utan krångel och sen gick vi vidare. Köpte täcken, kuddar, gardiner till köket och lampor till sovrummet. Tyckte jag hittade så fina lampor så köpte glödlampor till när jag ändå kom ihåg det.
När vi kom ut från kassan och ska klä barnen så inser vi att Edvins jacka är borta. Vi var säkra på att vi hade den när vi gick från restaurangen. 
Jag gick tillbaka, kollade i varje gång, varje hylls ifall att nån plockst upp den och lagt den nånstans. Men icke. 
Frågade i service om dom fått in nån men såklart inte. Jag var nu i upplösningstillstånd. Det är där och då jag på riktigt undrar vad jag gjort för ont.
Vi går ut till bilen utan jacka.

Men det slutar inte där.
När vi kommer hem så sover pojkarna i bilen så jag packar ur och Bianca går ner till grannarna, hänger tvätten som var klar och försöker sätta ihop lamporna.
Och ta mej fan, tror ni inte jag tagit fel lampor? Dom PASSAR INTE!!! Någon som blev förvånad över det?
Sen vaknar pojkarna. Arvid är på sitt bästa (värsta) humör och bara skriker och grinar. Jag försöker trösta och säger att vi går in. Men han skriker bara så jag går in med Edvin.
Arvid står kvar vid bilen så jag går ut och tar honom i handen och tar med honom in.
Inne fortsätter han skrika så jag sätter honom på trappan. Han skriker "dumma mamma" och jag känner bara hur hopplösheten sköljer över mig. Vad gör jag för fel?

Jag lägger i våra nya kuddar och nya täcket i vår säng och ställer upp lamporna.
Jag börjar gråta. Jag orkar inte. 
Jag är så trött... Vad krävs för att man ska få ha lite tur?

Jag vill inte vara ensam mer. Jag vill inte jobba. Jag vill inte gå utanför dörren. Jag vill ingenting. Känns som allt man gör och allt man säger, på ett eller annat sätt, blir fel.

Sen kommer Jeroens mamma, syster och barn på torsdag och det känns som allt är kaos här. Jag har försökt ordna till, göra fint och plocka.... men är så svårt när man inte har så mycket förvaringsutrymme.

Nej, jag orkar inte mer just nu.
Punkt.