26 september
Hängt hos bästis hela förmiddagen och vi lunchade tillsammans innan jag hämtade B på skolan och sen åkte vi hem!
Vi snackade skit, åt delicatobollar och kollade på Mia Skäringers dokumentär Kroppshets.
Sjukt egentligen det här med kroppshets. Vi diskuterade det mycket, jag och Liza. Hur fuckad dagens syn på mat, träning och kropp är. Jag är själv uppvuxen med matmissbruk och ätstörning. För jag har insett att en ätstörning inte bara är att ha anorexia eller bulimi. Ätstörning är ju faktiskt åt det andra hållet oxå.
Bara en sån sak som att tänka att man äter för att fira, sörja, glömma, vara uttråkad osv. Det har jag gjort så många gånger.
Men värst är nog hur äcklad jag är av mitt sätt att tänka. Att man så många gånger i livet, både när man va riktigt ung men också när man varit äldre, tänkt att "om jag skippar frukosten så kan jag äta chips ikväll". Eller för den delen tänka att "om jag går en promenad på 8 km så bränner jag så många kalorier, då kan jag unna mig en fika och få +/- 0 i kaloriintag". Det är SJUKT!
Och vilka signaler skickar jag ut till mina egna barn liksom? När jag själv så tydligt visar att jag anser att jag själv inte duger. Hur ska Bianca då kunna känna att hon duger? Nu skippar jag ju inte mat sen jag fick barn och så men så många gånger som jag har gjort det.
Och att tröstäta. Min största synd. Det kan jag fortfarande göra ibland. När jag är själv hemma och känner mig nere. Har man nått i skåpen så är det mycket möjligt att det åker fram då. Och äta för mycket. Det är också ett problem men det jobbar jag med.
Men tröstäta har jag gjort länge också. Började nog på riktigt allvar när pappa blev sjuk i cancer. Sen har det fortsatt.
Sånt här är rätt känsligt att prata om har jahäf förstått men efter diskussionen med Liza idag så har jag insett att det faktiskt inte är farligt. Jag ska inte behöva skämmas över att ha ett missbruk.
Jag duger som jag är iallafall! Och DET är nått jag har haft såååå svårt att inse. Att acceptera migsjälv. Att se att jag duger som jag är, min vikt spelar ingen roll.
Mina vänner är inte kompis med mig pga hur jag ser ut eller hur mycker eller lite jag väger. Så varför hetsa upp sig över det? Varför ge sig in i detta träsk av dieter, metoder och skit när man ändå bara får dåligt samvete och ångest över allt man får/inte får äta, räkna kalorier, träna ihjäl sig osv.
Varför inte bara acceptera den kropp jag fått, den kropp som trots min ibland grymma behandling med uteblivna måltider och kaloriräknande faktiskt fortfarande orkat kämpa på.
Den kropp som burit mina 3 barn och alltid fått mig att resa mig.
Jag är bra som jag är. Och ska jag vara ärlig så mår jag så mycket bättre än på länge.
Jag ska intala mig själv att jag duger, min kropp duger. Jag ska inte hetsa över vikt, utseende och träning.
Jag ska försöka tänka sunt, äta det jag vill med måtta och bara må bra!
Tack Mia Skäringer för att du vågat dela med dig och gett mig en riktig tankeställare!