30 januari
Vi pratar, kramas, känner...
Allt som har hänt de senaste 8 månaderna har på något sätt gjort mig starkare. Jag mår så himla mycket bättre i sinnet. Jag har inte längre det där molnet av ångest över mig.
Jag kan andas på ett helt annat sätt. Klart jag har dåliga dagar fortfarande när jag är deppig, men mina dåliga dagar är färre. Mycket färre.
Och der känns som att nu kan jag bli irriterad, grinig och ledsen för "normala" saker. Inte börja gråta för ingenting.
Klumpen i halsen är helt borta.
Fick ett samtal idag. Det är så mycket som hänt efter vi fick Edvin så jag hade aldrig riktigt tid att bearbeta förlossningen. Den upplevelsen har liksom legat gömd i en låda som legat längst in. Bakom all ångest och oro som behövde bearbetas först.
Nu är det dags att börja rota i den lådan. Jag har inte ens läst igenom min förlossningsjournal riktigt. Jag har inte gått igenom hela händelsen i mitt huvud. Det har varit för jobbigt.
Jag blev på BB erbjuden att prata med kurator men där och då kändes det inte nödvändigt. Men när man stannat upp och reflekterat över vad som egentligen hände så insåg man ju senare hur allvarligt det faktiskt var.
Så nu ska jag träffa bvc-psykologen nästa vecka för att börja bearbeta detta och förhoppningsvis kunna avsluta det kapitlet.
Något kul som hänt dock är att Edvin lärt sig krypa riktigt! Och oj, va nöjd han är med sig själv. Att själv kunna förflytta sig i rummet, att kunna hämta andra leksaker... Superkul!
Dock har han börjat få nå utslag på kroppen. Han är ju väldigt torr så hoppas det bara är det. Orkar inte med nå mer skit nu.
Vi smörjer 2 gånger om dagen i några dagar så får vi se om det hjälper, annars får vi väl ringa vc.
Men nu ska jag se på Masterchef, missade de igår.
Jag och J har börjat kolla på Arrow så kvällarna går mest åt till det. Sen lägger ju han sig typ kl 20 när han jobbar.