14 juni

Senaste dagarna har jag börjat kolla lite mer på litteraturlista, kursplan, gamla examensarbeten etc. Lite för att förbereda mig liksom? Det blir liksom ett pirr i hela kroppen, jag är överlycklig över att ha kommit in. Att få chansen att få göra det jag så länge velat göra. Känns fortfarande lite overkligt. Universitet i höst? För mig?
Samtidigt som jag är så jäkla livrädd. Rädd att jag tar på mig för mycket. Rädd att det ska vara för svårt. Rädd att mitt akademiska skrivande och läsande inte sitter kvar. Rädd att misslyckas.
Alla är så positiva och tror på mig... Varför ska det vara så svårt att tro på sig själv? Varför kan jag inte stå rak i ryggen och säga att "Jag fixar det här!"?
Det blir liksom mer ett "Jag ska försöka, göra mitt bästa" typ. Det är liksom det bästa jag kan åstadkomma. Varför måste självkänslan få sig en törn varje gång det handlar om att prova något nytt? 
Varför måste hjärnspöken sitta där och ifrågasätta mitt beslut, ifrågasätta min potential, ifrågasätta vem jag är och vad jag klarar av? 

Jag blir så trött på migsjälv ibland. Att jag låter osäkerhet ta över. Att jag låter migsjälv påverkas av dessa spöken.
Jag blir så trött på migsjälv som söker bekräftelse hos min familj och vänner för att min självkänsla är sämst. Att deras uppmuntran får mig att tro på mig själv för en stund. 
Jag vill kunna tro fullt ut på att jag kan klara det här. Jag vill kunna tro på att jag har vad som krävs..
Jag vill kunna undanröja alla tvivel som korsar min väg.

Jag vet bara inte hur.
Genom livet har jag fått ta mycket psykiskt stryk. Höra att man inte duger något till, att man gör fel, att man bara är lat.
Hur bygger man upp en självkänsla när den under så många år blev helt raserad och stampad på? Så till den grad att man till slut började tro att man var helt värdelös, att man inte kunde göra något rätt.

Än idag får jag bryt när något händer. När jag misslyckas med något, när jag har sönder något, när någon säger vissa saker till mig.
Då faller allt och allt som går runt i min hjärna är hur dålig jag är. Hur allt jag tar i förstörs.
Som häromveckan när jag körde på en sten med gräsklipparen och den gick sönder. Jag grät i evigheter efter. Och jag tänkte bara "Nu kommer J bli jättearg." och "Nu måste vi köpa ny gräsklippare för att jag var dum nog att köra på en sten." Men främst "Inte ens klippa gräs kan jag göra rätt." 
Nu var det inte hela världen och J var inte arg. Men i mitt huvud gick världen under. Man antar en massa saker och sparkar på sigsjälv inombords. Förstår ni? Min hjärna slår automatisk på "worst case scenario"-mode. Jag antar att allt det värsta ska hända och blir helt krossad.
Jag är inte lätt att leva med. Ibland förstår jag inte hur folk står ut. Främst min familj.
Men utan dom är jag ingenting. 

Vet inte riktigt vad jag ville med detta inlägg. Rensa tankar lite kanske. Ge folk en bättre inblick i min hjärna. Mina reaktioner. 
Men nu ska jag sova.
Imorgon är en ny dag, med nya möjligheter.